emmalex

Jag tar ett armtag, roterar så att jag kan andas. Vänder på huvudet och tar ett andetag. Simmar, simmar och simmar. Crawlar frammåt. Halsen snörps igen. Det känns som om att någon har ett skäp och helt plötslig bestämer sig för att snöra åt. In med luft i lungorna, in! ekar det i huvet. Det går inte. Paniken stiger. In med luften för i helvete!
Jag vände mig om på rygg och hoppas att jag kan andas ordentlig. Jag flåsar lätt. "Djupa andetag, djupa andetag!!" "Heeee" låter det. Det piper nästan i bröstet. Vad händer, jagn får inte in någon luft i lungorna. "Andas Emma, ta det lugnt" "Andas". "Djupa andetag", "andas" "ta det lugnt". Paniken inom mig stiger. "Vad händer? varför kan jag inte andas?"
"Chilla Emma, chilla". Luften vill inte in i lugorna. Jag stnnar upp. Försöker häva mig över linan i fall att jag skulle svimma. Det går inte. "Heeee" puser jag. Inge luft kommer in i lugorna. Rädd blir jag. Försiktigt glider jag över vattnet och sedan går jag långsamt upp för stegen. 
"Hur är det Emma, vad händer?" En orolig Helen kommer fram till mig. Men jag kämpar bara om luft, och försöker gå till min väska. "Andas, ta det lugnt". nu får jag ner luft i alla fall i lungorna, bra!
"Men var är sprayen?". Förtvivlat letar jag igenom hela väskan.
"emma, vad händer?" Nu står Helne framför mig och trycker ner mig. "För i helskotta, emelie, hämta sprayen" skiker hon över hela simhallen.
"Vilken spray?" ropar Emelie
"Astamasprayen" svarar Helene. "Micke kom hit" ropar hon sedan. Både Micke och Emelie kommer. Tre sekunder senare står de alla runt mig och ropar gång opå gång: "Andas in, andas ut"

Till slut lugnar det ner sig och jag kan andas normalt igen. Ett stort tack till Emelie, Micke och Helen som räddade mitt liv! det hade kunnat blivit rikigt farligt!

Nu vet ni hur ett astmaanfall kan gå till coh ni har även lärt er vad man skall göra för att "få" bort det. lugna ner personen. panik förvärrar saken.

Puss & kram,
Emmalex